Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: "Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning." Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen ?
Så börjar boken om Mio min Mio och jag får rysningar. Jag minns det som igår, när jag för allra första gången hörde dessa meningar, och fick just rysningar. Berättelsen om Mio och Jum Jum är mitt allra första läsminne och jag älskar att få vara med och öppna den världen för Lille A. Att få sitta nära nära i soffan och tillsammans fantisera om hur det ser ut i ”Dunkla Skogen” och ”Landet Utanför” ger den här mormor’n lycka och tillfredställelse på flera olika plan. Dels att få läsa de magiska meningarna, som satt sådana minnesspår i mig, för mitt eget barnbarn….
….men också rysningarna över att han så sakteliga börjar greppa det. ”Mormor, nu ser jag också de där bilderna inne i huvudet”.
När vi varit på biblioteket härom veckan så reagerade han med stor förvåning när vi kom hem och utbrast när vi öppnade första boken; “nämen, det finns ju inga bilder!?” Nej, svarade jag, det är det som är så roligt för då får man hitta på bilderna själv, inne i huvudet. Han tittade frågande på mig.
Någon dag senare, när vi kommit en bit in i den första boken “Polkagrismysteriet”, utbrast han just orden “nu ser jag bilderna i huvudet mormor”. Vilken skatt att få förmedla! Och gissa vad han sprungit runt och lekt efter det; att han löser mysterium såklart! Idag, efter att vi läst några kapitel ur Mio min Mio, satte han genast igång med att bygga Riddar Katos borg i lego. Helt naturligt för en snart 7-åring.
Jag tänker så mycket på den barngeneration som växer upp nu. Hur de blir berövade den här typen av upplevelser till förmån för skärmen. Hur mobiler, datorer och surfplattor föder ett beroende och en typ av tillfredställelse-kickar som inget annat kan mäta sig med. Jag hörde om en barnläkare som uttryckte just det, att skärmarna ger barnen dopamin-kickar som toppar allt annat. Inget blir roligt i jämförelse. (följ Sara Wimmerkranz på Instagram för mkt klokskap i ämnet) Det gör mig så otroligt provocerad, arg och…. tacksam. Tacksam över att vi slapp eländet när våra barn växte upp. De lekte, lekte och lekte, var tvungna att utveckla och använda sin fantasi, på ett sätt som många av barnen som växer upp idag inte kommer i närheten av. Det ligger så otroligt mycket viktigt i leken som de går miste om. En förskollärare skickade ett DM till mig på IG, när jag repostade uttalandet av barnläkaren om skärmar och dopamin-kickar, hos Sara Wimmercranz. Hon skrev “Å. Detta ser vi i förskolan. Barn utan fantasi, som har svårt att leka och vara påhittiga. Skrämmande!”
Provocerad blir jag över dagens föräldrar (inte alla såklart) som låter sig luras och så ofta väljer bekvämligheten. (jag säger inte att det är enkelt att säga nej och “tvinga” barnen att använda sin fantasi och leka istället. Men vem har sagt att det skall vara lätt) För det klart att det är supersmidigt med ungar som håller sig lugna, hängande över en skärm. Men vad är det som vi samtidigt berövar dem? Barndomsminnen. Fantasi. Kreativitet. Samspelet med kompisar/ andra människor. Rörelse. Frisk luft.
Listan kan göras lång….
Jag hörde om en småbarnsförälder som fick en förvånad kommentar över att hon inte introducerat Babblarna för sin 6-månaders baby! Snälla nån. Jag kan faktiskt inte förstå att man inte inser att man skapar ett beroende som barnen inte bett om. Alla dessa små som sitter och tittar på paddan medan de äter. (man ser dem inte minst på cafeèr och restauranger) “Han / hon kan inte äta utan den” Ok!? Och vem var det som serverade drogen?
Nu gick vi inte särskilt ofta varken på cafè eller restaurang när våra barn var små, men oavsett vart så var de en del av gemenskapen kring bordet. Och när de tröttnade klättrade de runt en stund och upptäckte omvärlden. Ja, kanske kan det låta som att jag romantiserar en aning, men jag blir så otroligt provocerad av denna “skärmtid”. Som om det vore en mänsklig rättighet för överlevnad.
Lille A frågar aldrig om mobil, film eller annat när han är hos oss. Han vet svaret. Jag vägrar ta den enkla vägen. Visst, det har “krävt” sina timmar av legobygge, UNO-spel och playmobil-lek. Men jag ser det som en investering och ynnest att få skapa barndomsminnen tillsammans. Vem kommer se tillbaka med värme och minnas timmar av gamande och skrollande på en mobil…..
“Morfar, kom med din hand, mormor skall ta en bild” Haha. Han vet. Inte minst att det är händerna jag vill åt (för att inte exponera ansikten i onödan). Jag lämnar oftast kameran utanför när vi umgås som familj. Vill inte skapa känslan av att vi upplever och gör saker för att dokumentera. Dock var detta historiska ögonblick värt att få på bild. Högläsning av Mio min Mio till mellis med vårt barnbarn. Gåshud. Även morfar`n blev lite grötig på rösten när han återupplevde hästen Miramis, Riddar Kato och Jum Jum.
(Sen att framsidan, och de få bilderna inuti, inte ser ut som när vi var små. Ja, det är väl bara att tugga i sig)
Låt oss hjälpas åt att skapa värdefulla barndomsminnen för den barngeneration som växer upp. Det kan kräva sin dopamin-avgiftning, och vuxnas fantasi och ansträngning, men det får det väl vara värt!?
Som Sara Wimmercranz konstaterade på sin IG idag “Sen vi minskade skärmtiden står våra koffertar med Lego mer eller mindre ständigt öppna. Och jag som trodde de vuxit ifrån det…. Och så mycket annat de hittat tillbaka till. hur många fler vuxna tror att barn vuxit ifrån något, när de i själva verket vuxit fast i skärmen”