I måndags dundrade en långtradare in på gårdsplanen med en enorm grävmaskin på släpet. Vi visste att den skulle komma, men det var ändå en sådan konstig känslan när jag såg den från soffan på ovanvåningen. Kusligt på något sätt. Duggregnet och den jämngrå himlen hjälpte inte till att muntra upp stämningen direkt.
Det är så skumt det där hur “man” reagerar. I början ville vi inte att de skulle komma och sanera överhuvudtaget. Flera av oss i familjen kände igen sig i känslan av att bli berövade på något som var vårt. “Kom inte och ta vårt plåtskrot!” Vi var nog mest rädda att de skulle komma för snabbt. Att vi inte skulle hinna gräva fram saker som kanske klarat sig. Det var såklart orelevant, med tanke på att det mesta av gården består av högar med aska och oformliga bitar av plåttak.
Sedan har veckorna gått och vi har istället börjat upprepa frågan; “kommer de inte och tar bort eländet snart”!? Vi har liksom ledsnat på chocken varenda gång vi kommer körande på vår slingriga väg och närmar oss gården, “jamen juste, det är ju bara skrot kvar”
Nu känns det iallafall bra att jag trots allt gav mig ut i duggregnet i helgen och knäppte några bilder. Vet inte varför men plötsligt blev det jätteviktigt att kunna gå tillbaka och minnas hur ruinerna såg ut. Snart kommer det vara en tom grusplan och vi kommer för första gången se våra hus direkt från vägen, istället för ett förskräckligt fult ridhus.
Tänk att ett brunnet element kan vara vackert.
En sprucken kaffekopp på Ellens forna spis.
Det är märkligt hur vi bit för bit inser vad som faktiskt är borta. Som om det inte får plats att ta in direkt.
I den här bråten ligger bla alla våra julsaker. Pynt till granen som hängt med sedan barnen var små. Änglar, adventsljusstakar och den gamla kamelen i trä, som jag ärvt från min barndoms julkrubba.
Även svärisarnas julsaker som hade ännu flera år på nacken! Inte minst stjärnan till julgranen, som svärfar satt i toppen under 66 jular. Märkligt att han absolut ville ha en bild på när han gör det förra julen…
Försäkringsbolagen har varit här och grävt runt en del. Ivriga att hitta en orsak. Någon som kan betala. Blev irriterad över att de bara släppt sina handskar på vårt skrot.
Vi har haft två olika försäkringsbolag, ett privat och ett för företagen. Ett av dem skickade ut en kvinna som dök upp med kamera; “jag har fått i uppdrag att plåta allt som kan gå att rädda, men här finns ju ingenting kvar!!”
Nämen precis. Ingenting. Finns kvar.
Stora vackra fönster, som vette in mot gårdsplanen, hann Mackan sätta in i vår nya studiolägenhet. Fönstersmygarna blev nästan 50 cm breda tack vare de tjocka stallväggarna. Det smutsrosa kaklet till ett av dem hade kommit ett par dagar innan. Där skulle vi kunna sitta, på specialbeställda fårskinnsdynor från Kvarnby textil, (TACK för att ni var snälla och stoppa vår beställning) och dricka kaffe med en bok. Eller ta en middagslur i det 4 meter breda helfönstret mot hagarna…..
…..som numera ser ut såhär.
Resterna av kökskaklet. Mackan hade redan kaklat stora delar av den 4 meter höga väggen i köket, bara kortsidan vid fönstret kvar.
Skelettet av ett forna ridhus.
Tänk vad Ellen var lycklig när vi flyttade in på gården 2008. Hon skulle äntligen få ett ridhus! Sicken lyx! Här kunde jag även ta mina löprundor när regnet smattrade på taket, och söva barnbarn i vagn, undan regnet.
Dock bygdes det någon gång i slutet på 70-talet, så det hade på många sätt sett sina bästa dagar. Varenda sommar de senaste åren har vi ställt oss frågan; “VAD SKALL VI GÖRA MED RIDHUSET” Skall vi måla eländet? Vi landade alltid i att det inte skulle vara värt veckorna av slit. Skall vi riva eländet? “Nämen det är ju ändå bra att ha kvar som bygglager”. Efter att vi slutade med hästverksamheten har detta enorma “schabrak” fyllts på med allehanda….skit. “Vad skall vi göra med den här!?” -ställ den i ridhuset sålänge…..
SÅ, i ärlighetens namn; förutom allt bra som brunnit upp, så är jag inte jätteledsen över att ridhuset äntligen är borta.
En måste ju ändå tillstå att den eldskadade plåten gör sig fint mot höstlöven.
