BRANDEN

Jag började skriva detta inlägg för nästan 2 månader sedan, men har inte riktigt förmått mig att fortsätta förrän nu….

Idag, onsdag 19 november, är det precis 2 månader sedan vi vaknade upp till en helt ny verklighet.

8 veckor har gått sedan branden bröt ut på vår gård. På bara några minuter var hela vårt fd stall helt övertänt och våra döttrars lägenheter brann ned till aska. De förlorade ALLT, förutom det de hade på sig.

Tidigare på kvällen, torsdag 18/9, hade vi stått ute i vårt nya boende, En 175 kvm stor studio/lägenhet där Mackan och jag skulle flytta ut och bo, och återigen pratat om ”hur FINT det kommer bli”. Hur härligt det skulle bli att sitta vid det 4 meter breda fönstret ut mot hagarna och dricka vårt morgonkaffe och titta på rådjur & hästar. Den enorma köksdelen var nästan färdigkaklad och Mackan hade avslutat dagens renoveringsarbete med att sätta in toastolen.

Klockan är 21.07 när Mackan får det första sms:et av vår yngsta dotter Nelly; ”elen har försvunnit från halva lägenheten”. Någon minut senare; ”nu är den borta i hela lägenheten och det ser ut som den även är borta i Ida & Noahs stuga”

Inne i lillstugan står vår svärdotter Ida i duschen när elen försvinner. (Noah är på jobb i Sydkorea) Hon sveper en handduk om sig och när hon tittar ut genom köksfönstret upptäcker hon att det brinner i Nellys tak. 21.09 ringer Ida mig “har ni sett att det brinner i Nellys tak!!?” Mackan och jag, som just satt oss i soffan med varsin kopp kaffe, rusar ut på gårdsplanen och ser flera meter höga lågor slå upp från den del av stallet där vi byggt varsin lägenhet till våra döttrar Ellen & Nelly.

Mitt ute på gårdsplanen möter vi Nelly i morgonrock med sin tax Gunnel i famnen, hon gråter & skriker rakt ut, i chock och panik. Jag försöker lugna henne med “att det här släcker vi”. Då har jag ännu inte tagit in allvaret,hur FORT elden äter meter efter meter. Att allt skulle vara övertänt på bara några få minuter.

Strax bakom kommer Ida med en sovande Lilla V insvept i sitt täcke. Ida har senare berättat hur jag skriker i panik “vad skall vi göra!!?”

21.10 ringer Mackan 112. Jag hör det när vi springer förbi honom på gårdsplanen. Ändå är jag inte helt säker att det är dem han pratar med, så jag ringer själv också. Jag minns att jag skriker i luren “ni måste skicka barndkåren NU! Det går så fruktansvärt fort så allt kommer brinna ned!” Jag blir lugnad av en telefonist som talar om att brandkåren är på väg och att “flera redan ringt och larmat”.

Ida, Nelly och jag springer först mot vårt hus, men jag inser snabbt att vi kanske inte är säkra där heller, att elden kanske sprider sig även dit. Så vi hämtar taxen Stina, som väntat kvar inne, och småspringer mot grannen istället. När Ida, Vera och hundarna är i säkerhet springer jag tillbaka mot gården och möter svärmor Maj-Lis som jag också tar till Lovisa och Kjells hus. Då slår det mig att jag inte sett vår hyresgäst och hans hund, så jag rusar dit och bankar på hans dörr. Bankar & bankar men ingen reaktion. Det är tysts inne i huset. Jag fortsätter skrika och banka “Tommy, det brinner! Hela gården brinner, du måste komma ut”. Samtidigt som jag fortsätter banka på dörren ringer jag hans son, som slänger sig i bilen och kommer hit. När han kommer är både Tommy och hunden Ebba i säkerhet. Nu vet vi att huset han hyrde av oss klarade sig, men just då visste vi inte om något skulle gå att rädda…..

Följade timmar är fortfarande i något slags töcken för mig. Jag rör mig mellan grannarnas hus och vår brinnande gård. Mellan strax efter 21 när branden bryter ut, fram till 04.30 när vi äntligen får gå in i vårt hus igen, ser jag inte Mackan alls. Det sista jag hör av honom är när han ropar, i väntan på brandkåren, att han måste flytta alla bilar bort från gården. Precis innan har en granne, som är bilmekaniker, frågat mig vad han kan hjälpa till med så han rycker in och hjälper till. Tack Niklas! Alla bilar, utom en av våra byggbussar vars nyckel ligger uppe i Nellys brinnande lägenhet, hinner de köra undan så att de klarar sig.

Den första av fyra brandkårer är på plats ca 15 minuter efter att vi larmat. Då är ALLT helt övertänt och vi får veta att ”inget går att rädda, och att man kommer låta det brinna ned till grunden. Vi kommer koncentrera oss på att skydda de andra boningshusen”

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag är ute och frågar brandledaren, under kvällen och natten, om det verkligen är safe för oss att vara kvar i grannens hus. Elden är så enormt snabb och aggressiv så det känns som en tidsfråga innan den även ger sig på deras gård. Men de svarar varje gång att det är lungt, att vi kan vara kvar. Senare uttrycker samme brandledare att det är ett MIRAKEL att vinden ligger på åt rätt håll- bort från vårt eget boningshus och grannens gård. Annars hade förmodligen inget funnits kvar idag…

Det är fullt med folk runt gården hela kvällen och långt in på natten. Förutom en massa brandmän även poliser, ambulanspersonal och en massa människor jag aldrig sett. (ler lite nu i efterhand över att jag inte ens tänkte på då, eller iallafall inte brydde mig om, att Nelly och jag gick runt i våra morgonrockar;) Oroliga grannar har sett lågorna på lååångt håll och senare har vi även fått veta att folk ända inne i Märsta, flera kilometer bort, har sett den enorma branden på håll. Under kvällen och natten får jag flera sms från folk som “hört att det brinner ute i Odensala! Det är väl inte nära er?”. Det känns overkligt att svara; “det ÄR hos oss det brinner. Allt är borta”…..

4 brandstationer kämpar mot elden hela kvällen, natten och långt in på förmiddagen dagen efter. När vi lämnar gårdsplanen för att äntligen få gå hem och lägga oss, brinner det fortfarande kraftigt och vi hör brandmännen hela natten. Ellen och Nellys boenden är helt borta, kvar finns bara som en brinnande aska. Den vita murade delen av stallet står delvis kvar, om än sotig, men fönster, tak och övriga väggar har brunnit upp.

Vid 04.30 på fredag morgon får vi äntligen tillåtelse att gå in i vårt hus. Det är en väldigt märklig känsla. När vi öppnar dörren luktar det inte ens rök där inne, det är som om inget hänt. Dock är strömmen borta så vi kokar kaffevatten på gasspisen. Jag inser då att vi varken ätit eller druckit på många timmar. Även mina svärföräldrars hus har klarat sig, förutom att det blivit vattenskadat på vissa ställen, då man sprutat en massa vatten mot fasaden för att hindra elden att få fäste. Men de kunde också gå och lägga sig hemma i sina egna sängar, samtidigt som oss, och det var SÅ skönt. Det är fortfarande så underbart att vårt och deras hus står kvar. Ännu mer än tidgare har det kännts som vår borg. Flera har frågat vart vi bor nu, men vi är alltså kvar i vårt hus. De som förlorat sina hem helt är vår äldsta dotter Ellen och hennes 8-åriga son, och yngsta dottern Nelly med sin lilla tax Gunnel. Dock är vi alla drabbade på så sätt att vi skulle ha flyttat ut i vår studiolägenhet, Mackan och jag, så att vår son Noah med familj kunde flytta in i vårt hus. Så numera är vårt hus de enda som har kök, och svärisarnas, så vi äter alla måltider tillsammans inne hos oss. Nelly sover i fd tvättstugan, som numera är hennes och Gunnels kryp in. Ellen och Lille A bor inne hos oss fortfarande, men vi hoppas att det skall lösa sig med ett tillfälligt boende för dem snart, tills nybygget är klart. Noah, Ida och Lilla V har äntligen hittat ett eget boende, men bodde kvar i lillstugan tills för ett par veckor sedan, dock utan vatten. Både där och i gymmet/tvättstugan/bastun måste vi riva framöver, då det blivit vattenskadat under släckningsarbetet.

Vid 07.30, för precis 2 månader sedan, gick vi ut efter ett par timmars orolig sömn, för att möta upp med brandmännen som tagit över efter natten.

Det är en otroligt vacker morgon, varmt för årstiden. Det skulle visa sig att en hel månad framåt skulle vi väckas av den ena fantastiska soluppgången efter den andra. Helt otroligt! För mig blev det en påminnelse om Guds trofasthet. Att Han skulle fortsätta ta hand om oss.

Solen strålar redan från en klarblå himmel och vi slås av att vi numera har en helt ny vy när vi går mot grinden. Tidigare har synen av stallet varit det första som mött oss ute på gårdsplanen, men nu när det är helt borta, så när som på brinnande aska, så ser vi plötsligt ända till ängen och skogen.

När vi kommer ut genom grinden ringer Mackans mobil. Det visar sig att leveransen av väggpanel till vårt nya boende är på väg, “de är på plats om bara 10 minuter” Jag hör hur Mackan svarar att de kan vända. ”Allt har brunnit ned i natt, så det finns inga väggar att sätta panel på…”

Efter att vi hälsat på ”de nya” brandmännen, och fått höra att allt är under kontroll, bär vi ut trädgårdsmöblerna utanför grinden. Där sitter vi sen i solen, hela fredagen och hela lördagen, och försöker ta in vad som hänt. I efterhand har vi pratat om hur skönt det var att få landa så tillsammans. Vi kunde ingenting göra. Bara sitta där och se de sista lågorna bli rök. Vi åt alla mål där ute i solen. Hämtmat fick det bli eftersom vi varken hade el eller vatten på flera dagar.

Vatten, till att spola i toaletterna med, och för att dricka såklart, hämtade vi i dunkar hos grannarna Lovisa & Kjell (Världens bästa grannar! TACK!) En annan ”granne”, Mikaela som bor på en gård några kilometer bort, kom förbi med 2 stora pumptermosar med nybryggt kaffe. Det kändes som en ängel där och då. Så omsorgsfullt och fint. TACK Mikaela! Och TACK för insamlingen av kläder och leksaker som ni drog igång på Lille A:s skola! HELT FANTASTISKT!! Idag kunde han bla använda ett jättefint set med vinterjacka och överdragsbyxor, som han fått av en familj i er insamling, när den första snön föll. TACK!

En annan gudasänd ängel, som var den första som kom till oss (förutom vår pastor och älskade vän Andreas som var hos oss hela kvällen, natten och dagen efter) med värme och omtanke, den där första traumatiska dagen, var Anna Book! Hon bor också några kilometer bort på samma väg, men vi har aldrig träffats live. På fredag förmiddag stannade en bil som jag inte kände igen på gården. Ut kom Anna, med blommor och fikabröd. ”Vi känner inte varandra men jag ville bara titta förbi och ge en kram om jag får”

Det visade sig att Anna och hennes familj var de första som kom fram till vår brinnande gård, precis när brandkåren spärrat av. Hon berättar om chocken att se de enorma lågorna på långt håll. På filmerna de tagit (vi är SÅ tacksamma för att kunna se händelseförloppet från det hållet)hör vi deras förtvivlade reaktioner på de de ser. Surrealistiskt.

Den långa varma kramen från Anna den där speciella morgonen, att få möta hennes omsorg, värme och medmänsklighet, var så otroligt tröstande. Gudagivet. TACK igen Anna! Att du trotsade risken ”att störa”. Det betydde så otroligt mycket där och då. Som en hälsning från himlen.

Något jag erfarit de där traumatiska första dagarna, och även fortsättningsvis, är att hjälpen och omsorgen kommit från oväntat håll. Människor jag kanske trott skulle dyka upp med middagsgrytor och fikabröd uteblev. (jag tröstade mig då med att de nog inte förstod vidden av vad vi gick igenom. Hade man kommit ut till oss de första dygnen hade man sett med egna ögon. Men jag klandrar ingen. Verkligen inte.) Andra överraskade med en oväntad värme och kärlek.

Jag har funderat mycket den här tiden, hur “man” vill bemött när man går igenom en sådan här kris. Det är såklart individuellt, men jag tänker att vi alla mår bra av ren och skär medmänsklighet. Att vi behöver sluta tänka att vi “tränger oss på” och därmed riskera att de drabbade istället känner sig ensamma i sin kris. Hellre komma med matlådor (VILKEN blessing att få ha frysen full med matlådor som man bara kan plocka fram och värma! Att varken behöva planera, köpa in eller laga mat) ingen tycker om, för det visar ändå att någon ansträngt sig och vill väl. Något jag hoppas att jag aldrig kommer skriva till någon i nöd, efter det vi gått/går igenom, är meningar som- ”säg till vad vi kan göra/ hjälpa till med” ”vi finns bara ett SMS bort om ni behöver hjälp med något” osv

Jag fick MASSOR av sådana SMS och DM:s den första tiden (och har säkerligen skickat likande själv innan den här erfarenheten) Jag är såklart tacksam för att folk tänkte på oss och skickade en hälsning, det vill jag understryka. Men NEJ, det går inte. Som drabbad har du ingen aning om vad du skall svara, eller ens vad du är i behov av. Jag hade behövt upprätta en hel ledningscentral för att svara på alla sms och tala om vem som kunde göra vad. Men mitt huvud var helt tomt….

Jag läste en psykologs uttalande att det ofta handlar om känslan, hos den som skickar en sådan ”säg-till-vad-vi-kan-göra-hälsning”, att man iallafall ”gjort något”. Erbjudit sig. Men kravet/förväntningarna hamnar istället på den som är drabbad. Såklart utan att det är meningen. Obs! Dessa tankar är inte menade att trycka till någon, mer om att vi alla kan lära. Bli bättre. Jag skriver det jag önskar att jag själv läst tidigare, och för att ge viktiga (tror jag) reflektioner vidare…

Om någon i min närhet drabbas framöver så hoppas jag att jag aldrig glömmer den där första känslan av chock och övergivenhet. Som jag själv upplevt. Att jag istället för ”säg-till-vad-ni-behöver-hjälp-med-sms”, åker dit. Ställer en middagsgryta eller fikabröd på trappen, kanske med en skriven hälsning. Om det är någon jag känner hoppas jag att jag knackar på dörren, om så bara för att ge en kram. Och samtidigt kommer jag då SE vad som kan underlätta och hjälpa i stunden….

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om kärleken, omsorgen och det ENORMA stödet vi har fått de senaste 2 månaderna. VILKA FANTASTISKA MÄNNISKOR DET FINNS! I allt ifrån ekonomiskt stöd, matlådor, fikabröd, presentkort på mat, blommor, nybakat bröd, kläder till Lille A och tjejerna, proppfulla necessärer och nu senast i ”jullådan” en person skickade. ”Eftersom ni inte har några julsaker att pynta med till jul”. I ALLT det här vi känt en sådan otrolig kärlek och värme.

TACK TACK TACK! Från djupet av våra hjärtan.

PS. 11-kaffet om branden kommer i podden, för dig som undrat. Framför allt vill vi spela in det för att minnas själva. Hur de där fasansfulla timmarna faktiskt var. Men också berätta om allt det positiva som kommit ”tack vare” branden. Möten med människor, och utsträckta händer, som vi aldrig fått uppleva annars. Men 11-kaffet kommer när det kommer. När vi är redo.

Sålänge landar vi i Guds totala trofasthet, och i tacksamhet för livet!

I att ALLT DET BÄSTA LIGGER FRAMFÖR!

Tack för att du har läst ända hit!