För väldigt många år sedan, när min familj och jag bodde i Bålsta norr om Stockholm, så gjorde vi en gång en utflykt till ett rosa slott. Jag kan ha varit 8-9 år och jag minns att jag tyckte det var som en dröm. Ett rosa slott liksom. Som en liten marsipantårta.
Idag var jag tillbaka till Skånelaholms slott, över 40 år senare…..
…..med mig hade jag mitt barnbarn Lille A och min äldsta dotter Ellen.
Ingen rusning direkt, denna soliga sensommardag i augusti. Ljuvligt med lugnet och tystnaden när vi klev ur bilen.Det stod bara en enda bil till på den stora parkeringen när vi kom och inne i det lilla caféet var det också alldeles tomt. Sånär som på damen i kassan och en slottsguide. Vi fick veta att det strax skulle vara visning inuti slottet, så vi köpte biljetter och hängde på.
Jag kan verkligen rekommendera att gå en guidad tur inne i slottet, som uppfördes 1639-1643. Enda sättet att komma innanför den tunga bruna porten och väl värt ett besök. Tyvärr fick man inte ta kort där inne, så gissa om det kliade i kamerafingret. Som jag hade velat plåta det platsbyggda gamla köket i källaren, alla fina byttor och kökspigans sovrum. På de övriga planen fanns makalöst vackra gamla möbler, tapeter och en hel samling gamla bruksföremål i trä.
För att inte tala om de privata samlingarna av små smyckeskrin, askar och liknande gåvor som man fått och gett genom åren. Proppfull skåp som man gärna baxat med sig om det gått;)
Skämt åsido. När vi kommit till tredje våningen och står i en av de vackra salarna får jag onda ögat av min dotter E. Jag förstår henne, för de senaste 20 minutrarna av visningen har jag messat med min faster i Ulricehamn. Hon bekräftar det jag hade på känn, någonstans långt bak i huvudet, att vi som släkt hade någonstans koppling till slottet. Och att det hade med min farfar Torsten att göra.
Mycket riktigt.
Det visar sig nämligen att min farfar Torsten är född på Skånelaholms slott! Eller nåja, kanske inte inne i själva slottet, men i krokarna. Hans far var nämligen trädgårdsmästare på detta vackra slott, med början 1916. Hur coolt!?
Nu kändes det ännu mer speciellt att gå i de nötta gamla stentrapporna, och inte minst när vi kom ut igen, och promenerade runt i den lilla parken, ner mot sjön. Med den nya vetskapen att farfar sprungit runt här som barn. Vi fick dessutom höra, av en man i sällskapet, att trädgårdsmästaren på ett slott var högt i rang på den tiden. Kan det rentav ha varit så att lille Torsten smet ner i slottsköket, med den enorma gjutjärnsspisen, och fick sig en kaka eller nybakt bröd….? I min fantasi var det absolut så.
Oavsett så blev vårt besök extra speciellt med denna vetskap, det tyckte även guiden såklart!
Faster Kerstin skickade över den suddiga bilden nedan, som visar min farfar som liten.
Vi kunde se att fönstren på bilden stämmer överens med fönstren på de två mindre flygelbyggnaderna, men svårt att veta vart bilden är tagen. Jag blir iallafall väldigt nyfiken och skulle vilja veta mer! Vart bodde farfar och hans familj? Vart låg trädgården som gammelfarfar skötte om? Hur såg det ut kring slottet i början på 1900-talet….?
Så mycket vet jag att farfar Torsten levde sina fyra första år på Skånelaholm, innan de flyttade vidare.
Efter den 45 minuter långa visningen, som Lille A tyckte var väldigt spännande, behövde vi minsann lite fika för att smälta alla intryck och ny information om släkten. Lille A konstaterade att han tyckte “fängelsehålan” var mest spännande (där kunde man bli instängd som anställd, om man snott något eller misskött sig på annat sätt) och jag föll pladask för köket i källaren. Min gissning är att Ellen fascinerades mest av alla häst-tillbehör uppe på vinden….
“En av varje tack”, ja det hade vi allt velat säga till damen i kassan. ”Damen” som jag kände så väl igen och som visade sig vara konstnärinnan Tina Calén från Sigtuna.
Så mycket gott! Vad sägs om kardemummabullar, lavendeldrömmar, svartvinbärsgrottor och chokladsnittar? Allt hembakt med biodynamiska råvaror, av Tina Calén själv. Förutom bullarna tror jag bestämt. De var bakade av andra sigtunabor. Supergott alltihop!
Vi tog fikabrickorna med oss ut i den sköna sensommarsolen, såklart, och njöt av värmen och utsikten över sjön Fysingen. Sedan fantiserade vi om lille Torsten som sprungit runt som liten, på samma plats där vi nu tog vårt 11-kaffe mer än 100 år senare. Livet.
Här kan du läsa mer om Skånelaholms slott. Jag kommer garanterat ta med mig resten av familjen och åka tillbaka. Varje helg. Vi bor ju liksom inte mer än en kvart bort, så skam att vi åker dit först nu. Jag sa till guiden att man väl borde få sig några veckor på detta unika sommarviste, när det nu visar sig att en liksom har sina rötter här. Hon höll med men det verkade inte vara något som hon kunde fixa…
Jaja. Dagens slottsbesök gjorde mig kanske inte mera kunglig. Och inte har jag blått blod heller. Men att ha en farfar som vuxit upp (i närheten av) på ett rosa slott. Det räcker gott!