I måndags morse ringde Mackan mig tidigt ”det har hänt något väldigt sorgligt här på gården”

Jag befann mig i Småland sedan några dagar, för att hjälpa mamma att flytta. Mackan hade kommit ut på morgonen för att släppa ut Bob & tjejbandet, men då var luckan redan öppen. Han reagerade också över att det låg konstigt mkt fjädrar i trädgården.

När han kom in i hönshuset möttes han av ännu flera fjädrar, men inga hönor……

I två dygn har kära maken, tillsammans med dörrar och föräldrar, letat efter mitt lilla gäng. Babsans & Barbaras fjädrar är de som gett flest spår, ända långt bakom stallet, men inget tjejband nånstans.

Flera har berättat om liknande upplevelser, att hönshuset är tomt, men att räven bara tagit en höna och sedan har resten dykt upp efter någon dag. Men så är nog tyvärr inte fallet hos oss.

Idag är första gången på många år, som jag inte möts av mitt älskade dun-gäng, när jag öppnar den gröna grinden hemma på gården. Det är bara tomt och tyst och det känns SÅ sorgligt.

Inte trodde jag väl att jag skulle fälla tårar över en höna. Men Babsan var inte vem som helst. De andra går rätt lätt att ersätta, förlåt gänget, men en ny Babsan blir svårt att få…..

Även Bobs plats blir svår att fylla. En snällare och trevligare tupp får man leta efter.

Sorry Bob, att jag hängde ut dig härom dagen. Då när ”någon” glömt luckan, igen, och du väckte hela grannskapet med ditt galande. Som jag önskade att konsekvenserna av söndagskvällens glömska, skurit genom öronen på samma sätt…..

Nog för att ni ”bara var ett gäng yra höns”, och det är såklart småpotatis i världsläget, men jag kommer sakna er varenda dag!