VÄLKOMMEN

Varmt välkommen till min alldeles rykande färska webbsida. ÄNTLIGEN. I´m so happy! En hel del spännande kommer adderas här framöver. Men jag var bara tvungen att få köra igång med bloggen så länge.

Bild av Isabelle Olander & Lina Eidenberg Adamo

Det är min egentillverkade Art Director (och son) som ligger bakom detta fina. Tack min bästa Noah ! Jag har sannerligen närt ett proffs vid min barm.

Jag tänkte att det kanske kunde vara på sin plats att jag presenterar mig lite närmare. Nu när många nya läsare hittat hit. Sa jag välkommen? Ja det gjorde jag....;)

Min allra viktigaste titel, förutom fru till min käre make sedan 27 år, är att jag är mamma till 3 fina barn. Ellen 25 år, Noah 24 och Nelly 20.

Min förstfödda gjorde mig dessutom till MORMOR (!!!!! Trots att jag själv bara är typ 35+.... Nånting.) i somras.STORT. Faktiskt snäppet större än att bli mamma på något vis. Att ens barn fått barn. Jag får anledning att återkomma till detta ämne tror jag bestämt.

Inte att förglömma är vår håriga lilla familjemedlem ”Stina the little Queen”. En strävhårig taxtös på 1 1/2 år.  Envis som få och samtidigt otroligt sällskapssjuk & charmig. Maken M köpte henne för att ha som jaktkompis, men hon har blivit så mkt mer än så.

Bild Noah Agemo

”Hemma”, är ett falusvart gammalt  tingshus, från slutet på 1600-talet, på vår hästgård norr om Stockholm.  Ett generationsboende som vi köpte för 9 år sedan och som du kommer att se och läsa en hel del om här på bloggen.

Bild Noah Agemo

Mycket inredning blir det såklart. Prylar och möbler med en historia är min melodi. Precis som hantverk och design. Inte mkt massproduktion om man säger så...

Framöver kommer min sida utvidgas med nya "saker" som sagt. Så håll dig uppdaterad;)

Hoppas att du skall trivas här hos mig! 

ROAD TRIP TILL LAS VEGAS

I lördags kom vi hem ifrån 10 dagar i staterna. I love Los Angeles.

När vi ändå var över i USA så passade vi på att dra en liten roadtrip till Las Vegas. Bucket-list.

Väldigt cool väg må jag säga. Öken så långt ögat når. Sand och berg..... 

....och sand och berg.... 

.....men så plötsligt dyker en liten utkastad by upp från ingenstans. Ofta hyfsat öde som den här. 

Eller ett stort hotell. Med eget Casino såklart. 

Och sin egen berg-och-dal-bana. 

Jag hade åtminstone min egen chaufför. 

Fyra timmar tog det från LA, innan vi såg skylten vi väntat på. 

Resten kräver ett eget inlägg. Minst. 

Fru Vintage 11-kaffe

Den här bilden är tagen, med gammal hederlig film på en Hasselblad, av min son och favoritfotograf Noah Agemo.

Jag älskar verkligen färgerna i den. 

Vi tog den av en speciell anledning, för en sak vi hade tänkte att vi skulle lanserat om en vecka.  Det hela blir dock framskjutet, så vi har något great att se fram emot!

Ha en alldeles fantastisk fredagkväll! 

Själv skall jag strax sätta mig på planet hem från LA. Long flight ahead... 

Let’s try this out...

Coolaste stället i Las Vegas- ”Kyrkogården för gamla neonskyltar”. Verkligen värt ett besök! 

Ett längre inlägg, med fler bilder, utlovas inom en snar framtid.... 

Några funderingar från en mormor och mamma

Idag behövde man sannerligen plocka fram pälskragen.SÅ kallt ute! Rått på något sätt. Well. Gissar att vi fnyser åt "kallt" om någon månad.....
Idag har jag bollat kontorsjobb, packa väskor (drar till LA på onsdag. Jajamensan:) beställa varor till "projektet", redigera bilder osv.
Har även hunnit med att följa med till BVC när lille A skulle få sina vaccinationer i benen. Mormor fick hålla lilleman. Stackars lilla mamman hon grät i kapp med sonen när han skrek.
Själv slängdes jag tillbaka 20 år i tiden, då vår yngsta dotter kom till världen. Hon föddes med en ärftlig sjukdom, lång historia som jag får ta en annan gång, så hela hennes liv har inneburit många och långa sjukhusvistelser.
Jag kastades tillbaka till känslan av maktlöshet. Som förälder till ett sjukt barn har man bara en önskan, förutom att barnet helt skulle slippa vara sjukt, och det är att man själv skulle kunna ta all smärta. Man känner sig så elak som "tillåter" alla stick, operationer och behandlingar.
Otaliga är de gånger då jag gråtit och önskat att det var mig de "plågade" istället.
När barnet är litet är man "hjälpt" av att de inte vet vad som väntar och att de glömmer fort.
Värre var det när N blev runt 1 1/2 år då hon började gråta så fort hon såg byggnaden av Akademiska sjukhuset. Hemskt.
Idag är hon 20 år och besöken på Ackis är inte lika täta.
Jag funderar ibland på hur mkt kring hennes sjukdom som format hennes personlighet.
Hon är en tuffing. Det krävs en hel del för att hon skall rubbas i sitt jämna humör.
Hon är, till skillnad från mamma och storasyster, inte alls rädd för sprutor eller sjukhusmiljö. Hon är härdad.
Det skall mkt till för att hon skall uttrycka oro eller säga att något gör ont.
Ja ni.... Vi drabbas alla av "livet" på ett eller annat sätt. Det är lätt att tro att "alla andra" är skonade. Att den redigerade och tillrättalagda Instagram-versionen faktiskt stämmer. Vilket den ju sällan gör.
Hm.... Några små tankar från en mamma och mormor, en vanlig måndag... 

Minnen från en gammal snuskburk

Plåtburkar är också en favorit.Den vänstra, som det står Ärtor på, hittade vi i uthuset i vårt förra hus. Den högra är min morfars "snuskburk" som han hade maten i under lumpen. 
Det är något speciellt med prylar som har en historia eller koppling till någon speciell person. Man blir påmind om honom eller henne på ett naturligt sätt. Morfar. Som älskade godis och sötsaker och som gnagde på köttben så att han blev alldeles flottig runt munnen.
Jag minns hur han tog på sig sina stora stövlar och den gröna mössan med öronlappar. Sedan gav han sig ut och jagade älg i skogen hemma utanför Alingsås, tillsammans med sina taxtöser Lina och Lady.
Tillsammans med mormor och morfar plockade vi blåbär och lingon och lärde oss allt om olika fåglars läten och utseende.
Fina minnen som poppar upp när man tittar på den gamla skavda snuskburken......