Idag behövde man sannerligen plocka fram pälskragen.SÅ kallt ute! Rått på något sätt. Well. Gissar att vi fnyser åt "kallt" om någon månad.....
Idag har jag bollat kontorsjobb, packa väskor (drar till LA på onsdag. Jajamensan:) beställa varor till "projektet", redigera bilder osv.
Har även hunnit med att följa med till BVC när lille A skulle få sina vaccinationer i benen. Mormor fick hålla lilleman. Stackars lilla mamman hon grät i kapp med sonen när han skrek.
Själv slängdes jag tillbaka 20 år i tiden, då vår yngsta dotter kom till världen. Hon föddes med en ärftlig sjukdom, lång historia som jag får ta en annan gång, så hela hennes liv har inneburit många och långa sjukhusvistelser.
Jag kastades tillbaka till känslan av maktlöshet. Som förälder till ett sjukt barn har man bara en önskan, förutom att barnet helt skulle slippa vara sjukt, och det är att man själv skulle kunna ta all smärta. Man känner sig så elak som "tillåter" alla stick, operationer och behandlingar.
Otaliga är de gånger då jag gråtit och önskat att det var mig de "plågade" istället.
När barnet är litet är man "hjälpt" av att de inte vet vad som väntar och att de glömmer fort.
Värre var det när N blev runt 1 1/2 år då hon började gråta så fort hon såg byggnaden av Akademiska sjukhuset. Hemskt.
Idag är hon 20 år och besöken på Ackis är inte lika täta.
Jag funderar ibland på hur mkt kring hennes sjukdom som format hennes personlighet.
Hon är en tuffing. Det krävs en hel del för att hon skall rubbas i sitt jämna humör.
Hon är, till skillnad från mamma och storasyster, inte alls rädd för sprutor eller sjukhusmiljö. Hon är härdad.
Det skall mkt till för att hon skall uttrycka oro eller säga att något gör ont.
Ja ni.... Vi drabbas alla av "livet" på ett eller annat sätt. Det är lätt att tro att "alla andra" är skonade. Att den redigerade och tillrättalagda Instagram-versionen faktiskt stämmer. Vilket den ju sällan gör.
Hm.... Några små tankar från en mamma och mormor, en vanlig måndag...