ATT TA VARA PÅ NU.

Klockan är strax efter 22 här i Thailand och jag har inte sovit på över ett dygn. (Och alla småbarnsföräldrar höjde lite på ögonbrynen och fnös; och?;)

IMG_0039.JPG

Det är becksvart ute och jag sitter på altanen med tända ljus och myser. Fortfarande i kjol och linne eftersom det är över 26 grader varmt. SÅ makalöst skööönt. JAG ÄLSKAR VÄRMEN. I bakgrunden hörs syrsor och en skällande hund. Porlet från poolen. En smattrande moppe.

Den senaste tiden har jag tänkt tillbaka på den här tiden, för 3 år sedan. 

Jag och mina fyra syskon hade varit och hälsat på pappa på sjukhuset. Hans överläkare hade samlat till möte för att berätta hur sjukdomsförloppet såg ut. Utan krusiduller berättade hon hur cancern spridit sig till hela pappas kropp. Hur ”cancer-värdena” ökade för varje dag. Tumörerna spred sig och växte med stor aggressivitet och gick inte att stoppa. Jag hörde långt borta hur hon berättade för oss barn att man erbjudit ”en behandling (minns inte alls vad hon sa om den) som eventuellt kunde fördröja pappas död något. Men att han sagt bestämt nej.

IMG_0036.JPG

Jag visste redan det. Pappa hade uttryckt till mig, och en av mina systrar, att han inte ville mer. ”Jag orkar inte. Det räcker nu. Om livet skall vara så här, så vill jag inte mer. Jag vill hem till himlen. Till Jesus”

Pappa somnade in, med alla sin kära omkring sig, den 15 Maj 2015. Samma månad som vi skulle haft hans 70-årsfest.

Vi trodde verkligen att vi skulle få ha honom så mycket längre. Man hade, som man då trodde, opererat bort all cancer i prostatan. Men så var det inte.

IMG_0035.JPG

M och jag har pratat mycket om det den senaste tiden. Att det är så lätt att ta varandra, och livet, för givet. Att man planerar och bestämmer som om vi hade liv och död i vår hand.

Det har vi inte. Vi har bara idag. Inga andra löften.

IMG_0038.JPG

En viktig påminnelse tänker jag. Inte att vi skall drivas av panik, men att vi skall njuta, leva och ta vara på varandra. IDAG. 

Så när möjligheten plötsligt gavs. Ja, då drog vi mamsen och jag. Till morbror och mosters hus på andra sidan jorden. Jag är så glad för det. För ett par veckor tillsammans med sol och återhämtning. Men tar det verkligen inte för givet.Inte alla förunnat, jag vet det och är så tacksam.

Vi hade redan pratat om att bjuda iväg henne, mina syskon och jag, till 70-årsdagen. 

Men vad vet vi om hur livet ser ut då. Ingenting. Vi har bara löfte om idag...... 

IMG_0037.JPG

....och det vill sannerligen inte säga lite.

Låt oss ta vara på tiden och våra kära, oavsett om det handlar om ett telefonsamtal, en fika eller en resa till Thailand.