Det har små-pysslats för fullt här hemma idag. Jag har bakat Lussekatter och pepparkakor inne hos svärmor, tillsammans med min mamma, äldsta dotter och mitt barnbarn Lille A. SÅ mysigt!
Jag gillar gemenskapen kring julen. Att man på ett alldeles speciellt sätt, jämfört med resten av året, får till att göra saker tillsammans. På lördag blir julgodis-tillverkning med alla barnen. På måndag trillas det köttbullar.
Svärmors lilla hus fylls snabbt med julens härliga dofter. Nybakta pepparkakor- finns det ngt juligare….?
Mitt i allt det där härliga så skaver bilderna från flyktinglägret i Lesbos i Grekland. Dem som Emanuel Karlsten, som är där i skrivandets stund, lagt upp på sin Instagram. 20.000 flyktingar trängs i ett läger byggt för 3000.
Jag tänker på den lilla familjen som precis anlänt med båt. I över 4 timmar har de legat I VATTNET, efter att deras båt vält. En höggravid mamma, en 10 månaders dotter och en pappa med skadat ben. Skrikandes på hjälp har de guppat runt i de höga vågorna, innan de tillslut hittas av grekisk kustbevakning.
De anländer till flyktinglägret och köar i flera dagar utan att få registrera sig. De sover under bar himmel. Det är bara några grader varmt och det regnar.
Hundratals nya flyktingar anländer varje dag. Ingen lämnar.
Samtidigt som jag läser Emanuels nyskrivna inlägg på Instagram, så kommer maken hem med ännu en kasse mat. Jag hör hur den landar med en duns i hallen. Prasslet när han packar upp ute i köket. ”Så skönt att kunna handla endel av maten nu, när det inte är så mkt folk” hojtar han nöjt.
Mitt flöde fylls av inlägg där fler och fler förfasar sig över att de är så ”sena med julklapparna i år igen”. Andra är nöjda över att de ”köpt det mesta i tid” man har ”bara lite småsaker kvar”.
Jag kan inte låta bli att tänka på tusentals familjer som kämpar för sin överlevnad, i det som brukade vara ett semesterparadis, bara några timmar bort.
Så väldigt nära.
Ändå så långt ifrån proppfulla kylskåp och berg av julklappar. ”Sista-minuten-prylar” som ingen behöver.
I väntan på kanaler att hjälpa i Lesbos, Emanuel Karlsten skriver att han kommer att återkomma med det, så går jag in i Läkarmissionens gåvo-shop.
Jag köper ett räddningspaket, för 150 kr, för att hjälpa Panzisjukhuset i Dr Kongo att bekämpa Ebola. Jag köper ett matpaket som räcker en månad för en svältande familj i Jemen, och en get till en familj i Nepal.
Jag går sönder.
Måste få göra det jag kan för familjer som har helt andra problem än ”vad skall vi köpa för något mer till Lisa, så att det blir rättvist”
Jo, jag är för allt det härliga kring julen. Älskar att se barnens förväntansfulla ögon inför julklappsutdelningen. Jag njuter i fulla drag av myset med fint dukade bord och doftande bakverk.
Men……
har vi inte samtidigt en ”skyldighet” att göra det vi kan för att lindra nöden för den som inget har? Kan vi, samtidigt som vi smaskar på efterlängtad julmat, avvara en julklapp från högen, och istället bidra till organisationer som finns på platser, där julkänslan består av hunger, rädsla och förtvivlan.
Jag möter allt för ofta kommentarer som ”man kan inte hjälpa överallt”. Sant.
MEN….
skall det hindra oss ifrån att göra NÅGOT alls?
Vi skall självklart njuta av julen som är runt knuten. Av god mat och tända ljus. Av ett varmt hem och gemenskap med familj och vänner. Det är ett privilegium värt att fira!
Men…..
kan vi samtidigt, med kola-kok och julklapps-stress, göra livet lite mer uthärdligt för en medmänniska i nöd….?